Tårar

Jag har inte gråtit på länge nu. Sitter här och väntar på mitt barn och helt plötsligt kommer tårarna. Gud vad jag saknar henne. Att få se hennes glada nuna när hon ser mig, att få känna hennes ärliga och varma kramar. Finns det något bättre!!! 

Förstår inte min verklighet ibland. 

Så klart, vad hade jag väntat mig....

Ja då kan jag konstatera att det som han hotat med för 2 år sen är i full gång. 

Våravslutning på förskolan. Jag och de andra barnen skulle gå. Vi har inte gått/vågat åka till förskolan på ca 1 år eftersom han kommer med olika anklagelser hela tiden. Förskolan har sagt att dom vill se på papper att jag får åka och hälsa på min dotter. Helt sjukt. Han får med sig ALLA. 

I alla fall så skulle vi vara med på våravslutningen. Jag frågade honom vid överlämningen i söndags och då sa han att barnet skulle vara på förskolan. Jag mailar förskolan och talar om att vi ska komma. Igår får jag ett samtal från förskolan där förskoleläraren säger att hans fru och hennes barn ska gå på avslutningen men inte Mitt barn och pappan. Jag messar och frågar pappan hur det ser ut på tisdag. Jag får inget svar den dagen. Dagen efter, alltså idag får jag ett sms som bara är en massa undanflykter och ursäkter. Gissa vart dom var någonstans....på våravslutningen. 

Om inte rätten ser ett mönster i hans ovilja att främja för barnets bästa blir jag orolig för min och mitt barns framtid. 

Att en person kan vara så kall trodde jag aldrig. 

Min dotter kommer hem varannan helg nu och sover över. Hon vill aldrig åka tillbaka till pappa. Hon skriker och gråtet hysteriskt. Hon håller sååå hårt om min hals och mitt hjärta slits ut ur min kropp varje gång vi separeras. Kapa hellre av mig mina ben, stick en kniv i mig, ta allt jag har.....inget kan göra mer ont än den känslan. 

Så, ni som känner igen er så hoppas jag vara till lite tröst. Vi är många som går igenom och har hårt igenom dessa svåra stunder. Det jag undrar är, kommer vi till ett slut någon gång? Om inte, hur lär jag mig att leva med det här. Den fruktansvärda känslan att det saknas något i mig. Jag blir aldrig hel utan mitt barn. 

Hur hanterar ni andra det?