Ångest

Vill bara skriva av mig. Skulle helst vilja spy ur mig allt på en gång. 

I veckan kommer domstols beslutet, fy faan vad jobbigt. Vill bara få ett slut nu. Vill få något på papper och förhoppningsvis så kan han inte undanhålla mitt barn från mig. Hoppas det blir lättare nu. 

Skulle ha fått prata med mitt barn i fredags. Inget samtal. Inget svar fick jag heller på sms. Inget samtal på hela helgen. Inget svar på sms. Vad fan ska jag göra. Jag får vänta tills domen kommer antar jag. 

Känner mig inte hel utan alla mina barn. Varför är myndigheterna så här!!! Jag fattar inte!!!! Kan inte ens komma med en ursäkt för de personer som inte lyssnat på mig. Att dom har en dålig dag därför tar dom så tokiga beslut. Dom får ALDRIG ha en dålig dag, så är det bara. Men vad är felet då med myndigheterna??? Varför tar dom så sjukt galna beslut??? Varför!!!!

Fattar noll! 

Ahhh blir tokig på alla tankar. 

Längtar

Mitt fina barn. Jag älskar dig. Jag saknar dig när du inte är med mig. Jag vet att det inte är ditt fel att det har blivit så här. Jag vill bara säga att jag har gjort allt jag kan för att ha dig nära. Jag kommer aldrig släppa dig. Jag är din mamma och du är mitt barn. Jag älskar dig så oändligt mkt. 

My child. I love you. I miss you when u are not with me. It's not your fault things has turned out this way. I just want to tell you that I am doing all I can to keep you close to me. I am your mother an I will always be. You are my child and will always be. I love you to the moon and back. 

Är besviken

Vi sitter där i rätten. Han med armarna i kors. Sitter som ett barn som surar. Ser ganska komiskt ut och jag  tänker: om jag uppfattar hans kroppsspråk som ett envist barns vad ser då domaren och nämndemännen. 

Samma hoppas jag. Det dröjer inte länge innan hans advokat frågar han saker och igen beter han sig som ett barn (i mina ögon). Hans advokat ställer en fråga och då sitter han med handen över munnen och svarar. Hans advokat får alltså säga till honom att ta bort handen för att vi inte hör vad han säger. Det här upprepar sig vid flera tillfällen OCH när domaren pratar med honom. Vid flertal tillfällen får även hans advokat ta bort hans hand från hans mun. Som ett barn! 

Han mumlar av osäkerhet när han svarar OCH domaren fick säga till hans advokat att inte ställa ledande frågor. För det är så här, han kan inte svara på frågor, han klart inte av att bli ifrågasatt. Han måste bli ledd i alla situationer. I hemmet kan han aldrig ta beslut utan det är alltid den han är tillsammans med. Han kan inte kommunicera om något. Han kan inte förstå att man inte kan göra som man vill. 

Han är som ett barn. 

Det stärkte mig i rätten. Att se hur liten han egentligen är när han blir ifrågasatt. När man inte går på allt skit han säger. 

Hur ska någon kunna kommunicera med en sån person, hur kan man kommunicera med någon dom inte vill! Det går inte och jag tror inte på socialens sätt att tänka: att det aldrig är en persons fel utan bådas. För jag undrar bara, hur kan jag göra förutom att ringa och messa när jag undrar något om mitt barn. Är det mitt fel då att han inte svarar. Om en person inte tycker att den behöver svara så går det inte att tvinga. 

Jag fattar inte!!!

Jag ber till högre makter att rätten såg hans ovilja att samarbeta.  

Ha det bra 

Tingsrätten klar

Det känns som om jag har blivit lättare. Man säger "som en sten som lyfts från mitt bröst" när något lättat mentalt för en.Jag  kan handen på hjärtat säga att precis så känner jag. 

Tyngden som fanns konstant tryckt mot mitt bröst är mer eller mindre borta. 

Vi har varit till Tingsrätten och lagt fram bevis, haft vittnen mm. Han har gått med på att dela sommaren samt alla lov. DET kan han aldrig ta tillbaka så mitt umgänge oavsett hur boende och umgänge ser ut, kan aldrig ändras!!! Jag hoppas att domaren och nämndemän såg honom för vad han är. 

Jag får mer tid med min barn. Precis som hon vill. Mitt barn saknar mig och hon säger det ofta till mig. 

Om 3 veckor kommer domen. 

Jag vet att mitt barn aldrig flyttas till mig, oavsett mina bevis mot honom. Jag känner trots allt att då får jag mer än nu i alla fall. Jag måste acceptera att det kommer en dag då mitt barn förstår sanningen. Det kommer en dag då hon kommer fråga mig och jag kommer att tala sanning. Jag måste lära mig att leva med att min dotter inte bor med mig. 

Det är skit tufft. Mentalträning.... Efter det här kommer INGEN att kunna psyka mig mentalt. Jag kommer bara le tillbaka. 

Jag är stark. Jag vill aldrig glömma den här resan. Den bär jag med mig, den smärta jag haft i 3 år är min. Den vill jag aldrig glömma. Glömmer jag kommer jag att tappa en del av mitt liv. 

Jag ska ta den här resan och göra något med den, med min erfarenhet kan jag hjälpa andra. 

Idag är jag stark

Tack för att du läser mitt liv!