en känsla

En vän sa till mig häromdagen att -förut var du en glad tjej som skrattade mycket. Nu idag är du en tjej som är jämn, inga toppar eller dalar, du är neutral, du bara är.
Jag känner det. Jag är lite likgiltig känner jag och har ingen ork eller kanske lust ska jag säga, att ta tag i saker. Jag glömmer saker som är viktiga att göra och jag drar mig undan för att umgås med människor. Jag drar mig undan från människor eftersom jag inte vill ha frågan -hur är det? Fy f--n vad jag hatar den frågan. Varför måste den ställas? Ser ni inte?
Undra om jag ska sluta ta min medicin som får mig att vara sä här jämn. Varken glad eller ledsen, men nerstämd. Är det bättre att ha toppar och dalar. Frågan jag ställer mig är: orkar jag det?? Orkar jag när jag mår som sämst, när mina ben inte orkar bära mig och jag sjunker ihop på golvet som en blöt trasa. Eller är det bättre att vara jämnt, varken eller.

Jag önskar att myndigheter som är inblandade i mitt liv skulle se mig i vardagen. Då tror jag att dom skulle tänka och tycka annorlunda. De gånger jag varit i rätten är jag inte mig själv. Jag blir nervös och skakar och gråter hela tiden. Påverkar det hur domaren ser mig? Är det bättre att ta lugnande och ha en yttre som är neutral? Jag vet inte, jag vet varken ut eller in nu känns det som. Jag kan inte ta beslut om saker.

Varje dag undrar jag hur en människa kan vara så hemsk och ljuga och vara så falsk. En person som man en gång i tiden tyckt om, vi har tyckt om varandra en gång i tiden. Nu försöker "han" radera mig från mitt barns liv. "Han" har en ny familj och jag ingår inte där alls, inte som hans barns mamma ens. Jag är helt oviktig för honom. Jag  känner en besvikelse över det som har hänt. Hur han har gjort med allt. Hans lögner och hur han har gått bakom min rygg men till mitt ansikte säger han annat. Han flyttade med dottern utan min underskrift, han fick in barnet på dagis utan min underskrift. Han talade inte ens om att han skulle flytta. Han ljög för barnomsorgen och sa saker men dom kollade inte upp det med mig. Dom ringde aldrig till mig för att kolla. Tjänstefel eller!!!Det verkar helt ok att göra så. Då kan jag undra vad gemensam vårdnad står för!! Vad håller våra myndigheter på med kan jag undra!!
Jag har tänkt många gånger att jag ska åka och hämta hem mitt barn. Men tanken på vad han kan göra mot mig då är skrämmande. Jag har inget att stå emot med eftersom han har fått myndigheten på sin sida, då är jag körd.

I allt det här så har jag ingen kontakt med min bror. Orsaken, "han" har sagt saker som min bror tror på och då anmäler mig till socialen. Min egna bror anmäler mig utan att ha pratat med mig. Hur kan man göra så mot en familjemedlem! Det var som ett slag i magen. Då förstod jag att "han" kan säga vad som helst till alla  och ingen ifrågasätter det.
Är vi så lättlurade, vi människor. Varför ifrågasätter vi inte saker som verkar konstiga. Varför tror vi på en sida bara. Finns det inte två sidor? Måste man ha gått igenom vissa saker, blivit bedragen och lurad för att förstå att allt är inte alltid som en person säger.
Nej nu snurrar det i huvudet och jag får inte till orden som jag vill. Skriver mer snart igen.

frustrerad

Hur mycket kan jag grubbla, hur mycket kan jag prata med andra i mitt huvud. Hur mycket kan jag känna? Hur mycket orkar jag känna! När tar det slut? Tar det någonsin slut?
Snacka om mycket som snurrar i mitt huvud.
Orättvisan ligger nära på ytan i känslor. Mitt barn saknar sin mamma och syskon men får inte prata med oss när hon vill, hon får inte träffa oss när hon vill. Hur kan det vara det bästa för henne.
Jag tänker så mycket på det ibland så jag blir tokig. Jag blir ledsen för mina barns skull.

vad gör soc!!

Mina barn är mitt allt. Jag har så fina barn och vi är en nära familj. Jag kunde aldrig ens fantisera ihop min situation förr. Det fanns liksom inte på världskartan att människor gick igenom sånt här. Erfarenheter gör en rikare och förhoppningsvis lär man sig något. Jag kan ofta undra vad jag ska lära mig av det här. Jag har aldrig misskött mina barn, jag uppfostrar dom att visa respekt för andra att vara ärlig och att prata om saker. Jag är (var) en öppen människa och vill att mina barn ska vara det. Jag försöker lära dom att inte döma andra så snabbt. Ge andra en chans att förklara sig och ställa till rätta om det blivit fel.
Jag vet inte vad meningen med att gå igenom det här ska vara. Att inte få bestämma över mitt liv längre och att inte få träffa mitt barn när vi vill. Vad är meningen med det!! Kankse ska jag lära mig att inte vara så naiv. Kanske ska jag lära mig att våga stå upp för mig mer. Hur mycket jag än tänker så kommer jag faktiskt inte på vad meningen är.
Jag känner i min själ att det här är fel. En person kan inte få komma med lögner och påhitt så lätt. Hur kan myndigheter som socialen (som ska vara utbildade att hjälpa människor) få dömma oss på det här viset. Vi som vågar säga emot och ifrågasätta. Så här är det: vi ska vara hjälplösa, men inte för hjälplösa, vi ska vara starka, men inte för starka. Vi får INTE ifrågasätta.
Jag tänker ofta och mycket på saker som är fel (i mina ögon och andras i samma situation) med myndigheter. Speciellt socialen, är jag besviken på. Jag hade ingen aning att dom jobbade och var som dom är. Om man inte pratar deras "språk" är man körd!! Om man uttrycker sig lite annorlunda tolkar dom det som dom vill.
Tänk att få starta en organisation som  jobbar med att hjälpa andra. Istället för att bli nedtryckt så försöker man hitta lösningar på problemet. Finns det sånna organisationer?
Tänk att kunna gå till en person som genuint vill hjälpa dig i din situation och inte bara jobbar inanför ramarna som en robot.
Socialen kommer aldrig med en lösning, dom förväntar sig att Du ska komma med en lösning själv för dom kan inte eller får inte lösa ditt problem.
Jag har gråtit mig till sömns, grubblat mig helt tokig när det kommer till socialens agerande. Dom har kommit bort från grunden till varför dom startades tycker jag.
Där jobbar personer som är runt 20år med ingen erfarenhet av livet eller ens egna barn. Blir alla hjärntvättade där eller.....alla pratar lika dant och dömer en lika dant. Jag tycker det är skrämmande.

Så, nu har jag fått avreagera mig lite på soc.

Bakgrund 1

Jag valde att flytta ut från huset. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte tjata till mig att han skulle bry sig om barn, hem mm.
Jag hade startat eget och orkade inte hans efterhängsenhet, hur han kollade upp mig hela tiden. Han var van att jag var hemma jämt och nu när jag gjorde något "eget" hade han svårt att acceptera det. Jag fick ofta ta med mig barnen till jobbet när han hade bokat in annat utan att kolla med mig. Han var alltid mer viktig.
Jag ville inte flytta dottern från den dagmamma hon hade så jag åkte varannan vecka och hämtade och lämnade. Vi var överrens om att det var för det bästa. Sen kom en period då tiderna inte funkade att ha varannan vecka för mig och då frågade jag om jag kunde ta varannan helg. Varannan helg för att han också skulle ha helg med dottern och inte bara vardag. Det var helt ok sa han och vi var överrens att när det gick skulle vi byta tillbaka till varannan vecka.
Hur fel hade jag. Jag ångrar mig så mycket idag att jag gjorde så, att jag litade på honom. Det blev värre och värre. Han träffade en ny som flyttade in i huset, sen var han otrogen mot henne och blev tillsammans med någon annan.
Jag fick höra att han inte tog hand om dottern oredentligt och jag ringde soc eftersom jag visste att han brukade droger. Man har hittat starka tabletter i hans bil som han förklarar att det är från jobbet och ska kasseras. Socialen, ja vad ska man säga. Dom har inte gjort ett enda dugg. Dom tog hans sida. Jag har visat ett skriftligt intyg från 2 olika arbetsgivare där han fick sparken för att han inte skötte sig och i en av dom handlade det om droger. Socialen sa att det går inte att bevisa.
Dagen kom då jag sa att vi kan gå tillbaka till varannan vecka. Han gick inte med på det och sa nej. Jag frågade varför och då säger han så nonchalant att han inte vill det. Jag vågade inte åka och hämta henne för då vet jag inte vad han hade gjort.
En dag kom ett kuvert från kommunen där dottern bor, med en uppsägning på barnomsorgen. Han skulle flytta!! Inte ett ljud till mig om det. Än idag har jag inte skrivit på några som helst papper. Jag har bråkat med barnomsorgen ang detta men jag kommer ingen vart. Han flyttade 11/2 timme bort från mig och sina syskon. Jag vet inte hur ofta och många gånger jag har tagit upp det med honom men jag får alltid samma svar, ett kyligt: du kan alltid flytta närmare. Han tycker att han har all rätt att flytta utan att säga till.
Så här håller det på, han gör saker utan att informera mig.
Jag träffade en kille. Det var absolut inte meningen att jag skulle ha någon annan i mitt liv, jag hade ett jobb och mina barn och där ville jag vara ett tag. Men så kom den här mannen in i mitt liv. Han har suttit inne i fängelse. Världens snällaste kille. Jag ville inte att dotterns pappa skulle få reda på det av någon annan så jag berättade för honom. Det var inga problem alla sa han. Han litade på mitt omdöme. Döm till min förvåning när jag får ett brev hem där han stämmer mig för ensam vårdnad. Han håller dottern ifrån mig och jag får inte åka till förskolan för då hämtar han henne tidigare. Han gömde henne någonstans när han åkte utomlands i 2 veckor. Han sa till socialen att han skulle till annan ort i 2 veckor. När jag sen påpekar det för soc bryr dom sig inte. ALLT är mitt eget fel säger hans advokat.
Det som sårar mig är att jag har litat på honom, på att han står för det han säger. Det känns som om jag har blivit så förd bakom ljuset av honom och en sak har jag lärt mig om honom och det är att ALDRIG lita på ett ord han säger. SÅ mycket som han har ljugit för de flesta vet jag idag att han inte säger sanningen till någon. Jag tycker så synd om hans fru i dag. Hon har ingen aning vem han är.
I dagsläget träffar jag min dotter varannan söndag tack vare att han måste ha sagt något till soc och tingsrätten som får dom att tro att jag är farlig för min dotter.- Men jag är en bra mamma, säger han och det som är problemet är killen jag träffade. Jag träffar inte längre den mannen men det spelar ingen roll för han tror mig ialla fall inte. Jag har blivit polisanmäld för ett sår på min dotter. Han frågade inte mig om det utan valde en annan väg att se till att min chans att få dottern minimiseras. Jag har blivit så fruktansvärt kränkt av hans anklagelser. Att det kommer 3 poliser för att hämta mig på jobbet är helt surealistiskt.
Han fick min bror att vända sig emot mig och anmäla mig till socialen. Tack och lov såg dom att mina barn har det bra.
Att inte bli trodd är en av det värsta känslorna jag varit med om. Att en person kan skada en annan på sånt sätt är för mig helt....ja jag finner inga ord. Om man har varit med om det förstår man känslan.
Idag just nu mår jag pest. Jag har ont i själen av saknad. Jag får varje dag bygga upp mig igen. Jag ska orka jobba, ta hand om de andra barnen och mig själv. Hur mycket ska jag behöva orka!

Saknar

Ni som går igenom eller har gått igenom känner nog igen er när jag säger: ångest, tomhet, tårar, maktlöshet, skakningar,beslutångest.
Så vaknar jag upp och känner nästan varje dag......även idag. Tårarna är nära och saknaden, ja den här j-a känslan att inte vara hel. Frustrationen över myndigheternas okunskap.
Jag ska berätta hur min relation med min dotter ser ut nu och har gjort i nästan 2 år.
Jag och mina andra barn åker flera mil varannan söndag till något som heter umgängesstöd. Vi är där 3 timmar och umgås. Jag får ringa min dotter 2 ggr/veckan på utsatta dagar.
Jag har aldrig någonsin känt mig så kränkt. Min dotter saknar mig och säger det till mig. Och vad kan jag göra!! Inget!!!! Jag bestämmer inte längre över mitt liv. Jag kan inte längre träffa eller prata med mitt barn när jag vill. Något som barnet har rätt till!
Ingen tänker på syskonen, hur det påverkar dom, deras relation.
Allt detta och mycket mer är det 1 enda person som har lyckats med. Med lögner!!! HUR är det möjligt.

Bakgrund

Tiden innan jag träffade "han" var jag en social och glad tjej. Lite konflikt rädd var jag nog men jag litade på människor och trodde inte eller rättare sagt så hade jag ingen erfarenhet av att människor kunde vara som "han".
Vi träffades för första gången i Uppsala. "Han" är trevlig, känns som en lugn kille." Han" bor och jobbar i en annan stad och har sitt barn (då 2år) varannan vecka.
Det var inte så långt in i förhållandet som det kom upp saker som fick mig att undra, men jag frågade aldrig om händelserna. Jag tänkte att jag inte kunde lägga mig i hur "han" uppfostrade sitt barn. Ännu lite längre in i förhållandet märkte jag hur lite tid och engagemang "han" hade för sin dotter. Hon åt endast sötsaker som kex. Jag försökte vara så smidig jag kunde och frågade varför hon inte äter mat. Svaret jag fick var "hon vill inte äta mat". Jag kände att jag måste få honom att se att hon visst vill ha mat och började laga mat när jag var där. Klart att dottern ville äta, hon älskade mat.
"Han" flyttade hem till mig så småningom. "Han" nöjde sig med att ha dottern varannan helg. Efter 2år blev vi gravida och vår dotter föddes 08.
"Han" sportade och var domare och började att ta åt sig fler matcher utan att kolla med mig. Jag var hemma med barnen inklusive "hans" dotter och när jag frågade honom om det fick jag inget svar. Alltid undvek han mina frågor.
Någonstans i mig kände jag att det var något som var fel men jag sköt undan den känslan hela tiden. Jobb som han slutade på helt plötsligt, klienter som bodde hos oss utan att papper skrevs på.
I över 1 år försökte jag prata med honom om hur jag kände i vårt förhållande och varje gång sa han att han skulle tänka på det och ändrade sig i 2 veckor, sen var beteendet tillbaka. Den dagen jag berättade att jag ville separera ändrade han beteende och blev besatt. Han sökte upp mig på jobbet, åkte runt i den staden och letade efter mig. Sa att vi måste berätta allt för varandra och vara öppna och ärliga.
Jag tyckte hans beteende var lite läskigt men trodde på det han sa och trodde att det skulle funka åt båda hållen.
Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla....

Ett första inlägg

Hej, ja mitt första inlägg....skrämmande att jag ska "lägga ut" mitt liv som det ser ut nu här för alla att läsa. Så varför gör jag det då? Varför vill jag att alla ska kunna läsa om mitt liv.
Många människor, både män och kvinnor är i min situation eller har varit. Så få vet om att detta händer. Så få vet om hur socialen arbetar och hur dom bemöter oss, som kämpar och ifrågasätter. Ofta om man har hört eller sett något om familjer eller om socialen handlar det om någon som man inte känner så väl, någon på håll, som tex på tv. Men jag skulle vilja ta det en liten bit närmare. Jag vill att människor ska få upp ögonen för att detta som händer oss är verklighet och att barn blir satta i mitten av vuxna som bråkar. Jag vill inte att människor ska vara rädda för att fråga saker om sånna här situationer. Jag vill att människor visar medmänsklighet och stöttar varandra. Var inte rädd för att bry dig!

Jag vill också få upp ögonen på hur myndigheter arbetar, hur jag har blivit behandlad. Jag är medveten om att alla inte blivit lika behandlad som jag och inte tycker som jag men då vill jag påminna att många har blivit fruktansvärt illa bemötta och behandlade hos myndigheter. DET vill jag ska komma fram.

Jag kommer att skriva om känslor, funderingar och frustration mm. Jag kommer att berätta om hur det påverkar mig i mitt liv, min vardag.

Jag hoppas att du vill följa mig och om du undrar något så fråga.