En vän sa till mig häromdagen att -förut var du en glad tjej som skrattade mycket. Nu idag är du en tjej som är jämn, inga toppar eller dalar, du är neutral, du bara är.
Jag känner det. Jag är lite likgiltig känner jag och har ingen ork eller kanske lust ska jag säga, att ta tag i saker. Jag glömmer saker som är viktiga att göra och jag drar mig undan för att umgås med människor. Jag drar mig undan från människor eftersom jag inte vill ha frågan -hur är det? Fy f--n vad jag hatar den frågan. Varför måste den ställas? Ser ni inte?
Undra om jag ska sluta ta min medicin som får mig att vara sä här jämn. Varken glad eller ledsen, men nerstämd. Är det bättre att ha toppar och dalar. Frågan jag ställer mig är: orkar jag det?? Orkar jag när jag mår som sämst, när mina ben inte orkar bära mig och jag sjunker ihop på golvet som en blöt trasa. Eller är det bättre att vara jämnt, varken eller.
Jag önskar att myndigheter som är inblandade i mitt liv skulle se mig i vardagen. Då tror jag att dom skulle tänka och tycka annorlunda. De gånger jag varit i rätten är jag inte mig själv. Jag blir nervös och skakar och gråter hela tiden. Påverkar det hur domaren ser mig? Är det bättre att ta lugnande och ha en yttre som är neutral? Jag vet inte, jag vet varken ut eller in nu känns det som. Jag kan inte ta beslut om saker.
Varje dag undrar jag hur en människa kan vara så hemsk och ljuga och vara så falsk. En person som man en gång i tiden tyckt om, vi har tyckt om varandra en gång i tiden. Nu försöker "han" radera mig från mitt barns liv. "Han" har en ny familj och jag ingår inte där alls, inte som hans barns mamma ens. Jag är helt oviktig för honom. Jag känner en besvikelse över det som har hänt. Hur han har gjort med allt. Hans lögner och hur han har gått bakom min rygg men till mitt ansikte säger han annat. Han flyttade med dottern utan min underskrift, han fick in barnet på dagis utan min underskrift. Han talade inte ens om att han skulle flytta. Han ljög för barnomsorgen och sa saker men dom kollade inte upp det med mig. Dom ringde aldrig till mig för att kolla. Tjänstefel eller!!!Det verkar helt ok att göra så. Då kan jag undra vad gemensam vårdnad står för!! Vad håller våra myndigheter på med kan jag undra!!
Jag har tänkt många gånger att jag ska åka och hämta hem mitt barn. Men tanken på vad han kan göra mot mig då är skrämmande. Jag har inget att stå emot med eftersom han har fått myndigheten på sin sida, då är jag körd.
I allt det här så har jag ingen kontakt med min bror. Orsaken, "han" har sagt saker som min bror tror på och då anmäler mig till socialen. Min egna bror anmäler mig utan att ha pratat med mig. Hur kan man göra så mot en familjemedlem! Det var som ett slag i magen. Då förstod jag att "han" kan säga vad som helst till alla och ingen ifrågasätter det.
Är vi så lättlurade, vi människor. Varför ifrågasätter vi inte saker som verkar konstiga. Varför tror vi på en sida bara. Finns det inte två sidor? Måste man ha gått igenom vissa saker, blivit bedragen och lurad för att förstå att allt är inte alltid som en person säger.
Nej nu snurrar det i huvudet och jag får inte till orden som jag vill. Skriver mer snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar