Tänk att inte få...

Funderar mycket kring min situation. Hur jag ska gå vidare i livet. Vad jag ska göra, vad jag får göra. Blir jätte frustrerad och ledarn. Samtidigt som jag känner glädje och kärlek från mina barn. 

Men sanningen är den att jag inte FÅR leva mitt liv som jag önskar. De som säger detta är myndigheterna. Ja, Sveriges myndigheter. Vilket underbart land vi lever i. Hemskt ledsen, men på fler negativa  punkter än positiva (som jag varit med om) håller jag inte med. 

Jag lever inte till mitt fulla. Jag lever i en halv värld. Jag är inte hel. 

Det är svårt att tänka sig in i för en utomstående,  ännu svårare att få de kännslor som känns. Den dagliga känslan att jag lever inte till mitt yttersta som jag så gärna vill. 

Jag vill älska den jag älskar, jag vill få leva med den jag älskar. 

Tänk er att någon annan styr ert liv. Så ser mitt liv ut just nu. 

Att leva dagligen i några veckor med att få höra att "man" inte vet vart min dotter är. Soc kan inte göra något. Polisanmälan om egenmäktighet med barn läggs ner. "Hon är ju hemma nu" fick jag höra. 

Att dagligen prata med soc som inte har ett intresse av att ta reda på vart barnet är. 

Att behöva slåss mot sitt extra tufft, men att slåss mot en myndighet som inte behöver ta personligt ansvar är förödande. 

Tänk att varje dag gråta dig till söms. Att varje dag känna att du bryts ner. Att känna varje dag ett tryck över bröstet. Att åka in och ut på akuten med smärtor. 

Vad händer med en människa som varje dag har en inre stress? 

Depression händer. Ingen utomstående ser. Men inom mig är jag trasig. 

Visst, rättegången är klar. Varannan helg delade lov. Nu kan han inte jävlas mer, eller!!

Mail, sms får jag. Tro inte det är snälla saker, nej liite mer han han nog jävlas. 

Jag känner mig osynlig och fruktansvärt ensam. Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska jag komma vidare. Min kropp värker varje dag. Vad är fel? I flera år har jag gått i detta helvete, min kropp säger till nu, mitt psyke säger till nu. Vill bara sova och gömma mig. 

Känner mig ensam. 

Kram

Längtar

Idag om några timmar åker jag och hämtar min dotter. Jag är så fylld av längtan. Vi pratade igår och hon var glad och hon visste precis vad som skulle hända imorgon. Hon säger att hon längtar. 

En utav sakerna som är jobbigt förutom att lämna min dotter efter helgen är attjag  vet att det kommer mail från exet och hans fru. Jag vet att det kommer vara något som inte är bra. Det har inte gått en helg utan att jag fått höra vad jag får och inte får göra. Jag tror det är makten dom gillar. Men jag lär mig att skaka av deras mail. Det är ingen ide att försöka prata med honom, inte när hon är med. 

Vi hade ett bra samtal sist han och jag och jag hoppas på att det fortsätter. Jag vet dock och jag har märkt att när hans fru är i närheten är han helt annorlunda. 

Mina tårar kommer allt mer sällan. Jag kan prata om det här utan att gråta varje gång. 

Jag går vidare med det som är idag, men jag  har en plan.....en dag kommer min dotter till mig. 

Besviken

Idag känner jag liite mer än vanligt en besvikelse på myndigheterna. 

Varför får man inte säga sanningen? Varför, i rätten får man inte lägga fram sin besvikelse och sina bevis på att kommunikationen från den andra partern inte existerar, nej då kastar man smuts och är en dålig förälder. 

Varför får vi inte själva berätta hur det egentligen är. Hur vi har mått och mår. 

Jag kan aldrig tänka mig att någons historia kan ta så lite tid som några veckor att berätta. Jag menar, om mna ska gå till botten med vad som har hänt och händer tar det tid. 

Varför är det så svårt. 

När jag var i rätten ville jag prata. Jag ville att domaren och nämndemännen skulle få höra mina ord. Men så gör man tydligen inte. Jag måste lita på att min advokat "tar mina ord". 

Jag hade en jätte bra advokat, till slut. Till slut säger jag för att den första jag hade var usel. Hon hade inget intresse alls. Jag fick träffa min dotter med umgängesträff. Alltså inte vara själv med henne. 3 timmar hade vi tillsammans. På vilka grunder undrar jag. Så duktig var min advokat!!

Advokater, har jag fått erfara vill inte ta i sånna fall som mitt. Många har sett för många barn fara illa och orkar inte se mer. När jag fick höra det blev jag så ledsen. Stackars advokat. För hur mycket ska man orka. Att "slåss" mot myndigheterna är tufft, ja rent ut sagt så är det förjävligt. 

Dom tar aldrig ansvar, vare sig det handlar om kommunens förskolor eller soc eller annan myndighet. Det finns ingen som tar ansvar. Nej lägg hellre över det på någon annan. Vad är det där jäkla myndigheterna bra för undrar jag ibland. 

Jag är frustrerad. Jag vill göra något av min erfarenhet. Jag vill ställa mig upp med tusen andra människor och säga att NU är det nog. 

Barnen kan omöjligen få genomlida vad vi vuxna väljer. HUR kan man som förälder använda barnen. Då tror jag att man inte är vid sinna sinnens fulla bruk. 

Det är klart att man kanske är besviken om man blir lämnad och har en period där man är motsträvig. Men om man HELA tiden är det! Då är man sjuk!! 

Jag får sms och nu mail på vad jag ska göra och inte göra från mitt ex. Vad hände med kommunikation. Vad hände med artighet. Vad hände med att ta sitt ansvar för sitt barn?

Jag får inte tvätta barnets kläder, jag får inte köpa hårsnoddar och ha i väskan i fall den hon har i håret kommer bort, jag måste sätta upp hennes hår på förskolan (om det är utedag och dottern inte vill ha tofs under mössan får jag inte ta ur tofsen, och OM jag gör det ska jag se till att håret sätts upp igen). Jag är inte ens där då. 

Så här kommer det att hålla på tills någon sätter ner foten och den någon MÅSTE  vara en myndighet. Varför kan inte vi som här det så här få ett slut. Det är så jävla jobbigt att få sms men aldrig få kontakt och kunna prata. Enbart ska vi lyda!! 

Nej tack, jag vägrar leva såhär. En vacker dag......

Nu börjar det

Tänk dig att efter varje umgänges tillfälle alltid få sms om något anklagande. Det kan vara att inte få tvätta kläderna till att sätta upp håret i en tofs. Allt du kan tänka dig. Och det sorgliga är (för dom) är att dom gräver sin egna grop. Jag svarar inte eftersom det är precis det dom vill. Jag försöker lägga det åt sidan i mig och påminna mig att det är bara deras sätt, att det är så här dom är. Det är inget personligt, det kunde vara någon annan som dom bråkade med. 

Jag träffar mitt barn varannan helg och vi har det så underbart. Syskonen älskar varandra och vi skrattar och har så otroligt kul tillsammans. 

Det som är viktigt för mig är att aldrig snacka skit om pappan eller hans fru inför mitt barn. Oavsett vad jag får höra från mitt barn. 

Så får man aldrig göra. Jag tror att när barnet är äldre och kan förstå handlingar då kan man svara mer på frågor. 

Jag har växt i allt det här. Jag har kommit  till ett nytt kapitel där jag har landat och känner mig mer säker i mig själv. Som jag sa till en vän igår ; jag kan idag prata om allt utan att gråta. Jag har inte "brutit ihop" på länge. Jag känner mig stark!!

DET är en stor grej för mig. Har har fått lite distans. Jag tar inte åt mig så mycket som jag gjorde förut. Jag vet mitt mål och jag är målmedveten idag. 

Kram till er alla 

Domen

Blev som jag trodde. Precis som nu, varannan fredag till måndag. Jag lämnar på förskolan. Han måste betala reseersättning dock. 

Delad sommar, jul, nyår, påsk och alla lov. 

Så klart att dom inte flyttar henne till mig. Det är sällan dom flyttar barn från den förskola dom går i. Det heter att "barnet är trygg på förskolan" mm. Helt J-a sjukt. Om den ena föräldern håller barnet borta från den andra föräldern och det inte finns oro på ena förälderns föräldraskap hur i helvete kan dom enbart gå på det. 

Dom är så rädda för att förändra. Sen så i rätten får man inte tala om hur allt har varit för då kan man inte samarbeta och man är ute för att smutskasta den andra. Men om sanningen är så, att den ena har förhindrat och ljugit mm så får man inte säga eller ifrågasätta. Hur ska då sanningen komma fram???

Mitt barn har separations ångest nu. Hon blir osäker på saker eftersom mitt ex fru säger saker som inte är sanna till mitt barn. Det är alltid "hon" som säger saker. 

Hur ska jag kunna samarbeta med några som inte vill. Eller hur ska jag kunna samarbeta med någon dom inte kan ta ett beslut utan att fråga sin fru. 

Han kan inte boka in ett möte med BUP själv. Han måste messa "henne" och kolla. Jävla idiot!!! 

Jag vet dock att det kommer en dag då mitt barn vill komma till mig. 

Vet ni, jag får inte ens tvätta dottern kläder tills hon ska hem, jag får inte köpa hårsnoddar till henne att ha i ryggsäcken. Allt handlar om makt. Jag skriver ner allt, allt som mitt barn säger ang vad "dom" säger. 

Det sorgliga är att dom förstör mitt barn. 

Förskolan har frågar mig om "han" inte kan ta egna beslut jag sa som det var. 

Mitt barn älskar mig och det ser jag. Vi har så underbart när vi är tillsammans. 

Jag är tacksam för alla mina barn. 

Ångest

Vill bara skriva av mig. Skulle helst vilja spy ur mig allt på en gång. 

I veckan kommer domstols beslutet, fy faan vad jobbigt. Vill bara få ett slut nu. Vill få något på papper och förhoppningsvis så kan han inte undanhålla mitt barn från mig. Hoppas det blir lättare nu. 

Skulle ha fått prata med mitt barn i fredags. Inget samtal. Inget svar fick jag heller på sms. Inget samtal på hela helgen. Inget svar på sms. Vad fan ska jag göra. Jag får vänta tills domen kommer antar jag. 

Känner mig inte hel utan alla mina barn. Varför är myndigheterna så här!!! Jag fattar inte!!!! Kan inte ens komma med en ursäkt för de personer som inte lyssnat på mig. Att dom har en dålig dag därför tar dom så tokiga beslut. Dom får ALDRIG ha en dålig dag, så är det bara. Men vad är felet då med myndigheterna??? Varför tar dom så sjukt galna beslut??? Varför!!!!

Fattar noll! 

Ahhh blir tokig på alla tankar. 

Längtar

Mitt fina barn. Jag älskar dig. Jag saknar dig när du inte är med mig. Jag vet att det inte är ditt fel att det har blivit så här. Jag vill bara säga att jag har gjort allt jag kan för att ha dig nära. Jag kommer aldrig släppa dig. Jag är din mamma och du är mitt barn. Jag älskar dig så oändligt mkt. 

My child. I love you. I miss you when u are not with me. It's not your fault things has turned out this way. I just want to tell you that I am doing all I can to keep you close to me. I am your mother an I will always be. You are my child and will always be. I love you to the moon and back. 

Är besviken

Vi sitter där i rätten. Han med armarna i kors. Sitter som ett barn som surar. Ser ganska komiskt ut och jag  tänker: om jag uppfattar hans kroppsspråk som ett envist barns vad ser då domaren och nämndemännen. 

Samma hoppas jag. Det dröjer inte länge innan hans advokat frågar han saker och igen beter han sig som ett barn (i mina ögon). Hans advokat ställer en fråga och då sitter han med handen över munnen och svarar. Hans advokat får alltså säga till honom att ta bort handen för att vi inte hör vad han säger. Det här upprepar sig vid flera tillfällen OCH när domaren pratar med honom. Vid flertal tillfällen får även hans advokat ta bort hans hand från hans mun. Som ett barn! 

Han mumlar av osäkerhet när han svarar OCH domaren fick säga till hans advokat att inte ställa ledande frågor. För det är så här, han kan inte svara på frågor, han klart inte av att bli ifrågasatt. Han måste bli ledd i alla situationer. I hemmet kan han aldrig ta beslut utan det är alltid den han är tillsammans med. Han kan inte kommunicera om något. Han kan inte förstå att man inte kan göra som man vill. 

Han är som ett barn. 

Det stärkte mig i rätten. Att se hur liten han egentligen är när han blir ifrågasatt. När man inte går på allt skit han säger. 

Hur ska någon kunna kommunicera med en sån person, hur kan man kommunicera med någon dom inte vill! Det går inte och jag tror inte på socialens sätt att tänka: att det aldrig är en persons fel utan bådas. För jag undrar bara, hur kan jag göra förutom att ringa och messa när jag undrar något om mitt barn. Är det mitt fel då att han inte svarar. Om en person inte tycker att den behöver svara så går det inte att tvinga. 

Jag fattar inte!!!

Jag ber till högre makter att rätten såg hans ovilja att samarbeta.  

Ha det bra 

Tingsrätten klar

Det känns som om jag har blivit lättare. Man säger "som en sten som lyfts från mitt bröst" när något lättat mentalt för en.Jag  kan handen på hjärtat säga att precis så känner jag. 

Tyngden som fanns konstant tryckt mot mitt bröst är mer eller mindre borta. 

Vi har varit till Tingsrätten och lagt fram bevis, haft vittnen mm. Han har gått med på att dela sommaren samt alla lov. DET kan han aldrig ta tillbaka så mitt umgänge oavsett hur boende och umgänge ser ut, kan aldrig ändras!!! Jag hoppas att domaren och nämndemän såg honom för vad han är. 

Jag får mer tid med min barn. Precis som hon vill. Mitt barn saknar mig och hon säger det ofta till mig. 

Om 3 veckor kommer domen. 

Jag vet att mitt barn aldrig flyttas till mig, oavsett mina bevis mot honom. Jag känner trots allt att då får jag mer än nu i alla fall. Jag måste acceptera att det kommer en dag då mitt barn förstår sanningen. Det kommer en dag då hon kommer fråga mig och jag kommer att tala sanning. Jag måste lära mig att leva med att min dotter inte bor med mig. 

Det är skit tufft. Mentalträning.... Efter det här kommer INGEN att kunna psyka mig mentalt. Jag kommer bara le tillbaka. 

Jag är stark. Jag vill aldrig glömma den här resan. Den bär jag med mig, den smärta jag haft i 3 år är min. Den vill jag aldrig glömma. Glömmer jag kommer jag att tappa en del av mitt liv. 

Jag ska ta den här resan och göra något med den, med min erfarenhet kan jag hjälpa andra. 

Idag är jag stark

Tack för att du läser mitt liv! 

Närmar sig

Nu närmar sig dagen då vi ska upp i rätten. Jag är orolig. Orolig för att jag inte litar på att det jag har att säga och bevisa ska vara tillräckligt. Systemet har inte varit på min sida. 

Jag försöker att varje dag försöka acceptera min situation. Att komma till freds med att min dotter inte kommer att komma hem och bo med mig och hennes bröder. Jag måste komma till freds med att missa lite till i hennes liv. Det är svårt. 

Hon kommer en dag att komma till mig. Vi har ett starkt band som inte går att radera. 

Vi är mor och dotter!

Tårar

Jag har inte gråtit på länge nu. Sitter här och väntar på mitt barn och helt plötsligt kommer tårarna. Gud vad jag saknar henne. Att få se hennes glada nuna när hon ser mig, att få känna hennes ärliga och varma kramar. Finns det något bättre!!! 

Förstår inte min verklighet ibland. 

Så klart, vad hade jag väntat mig....

Ja då kan jag konstatera att det som han hotat med för 2 år sen är i full gång. 

Våravslutning på förskolan. Jag och de andra barnen skulle gå. Vi har inte gått/vågat åka till förskolan på ca 1 år eftersom han kommer med olika anklagelser hela tiden. Förskolan har sagt att dom vill se på papper att jag får åka och hälsa på min dotter. Helt sjukt. Han får med sig ALLA. 

I alla fall så skulle vi vara med på våravslutningen. Jag frågade honom vid överlämningen i söndags och då sa han att barnet skulle vara på förskolan. Jag mailar förskolan och talar om att vi ska komma. Igår får jag ett samtal från förskolan där förskoleläraren säger att hans fru och hennes barn ska gå på avslutningen men inte Mitt barn och pappan. Jag messar och frågar pappan hur det ser ut på tisdag. Jag får inget svar den dagen. Dagen efter, alltså idag får jag ett sms som bara är en massa undanflykter och ursäkter. Gissa vart dom var någonstans....på våravslutningen. 

Om inte rätten ser ett mönster i hans ovilja att främja för barnets bästa blir jag orolig för min och mitt barns framtid. 

Att en person kan vara så kall trodde jag aldrig. 

Min dotter kommer hem varannan helg nu och sover över. Hon vill aldrig åka tillbaka till pappa. Hon skriker och gråtet hysteriskt. Hon håller sååå hårt om min hals och mitt hjärta slits ut ur min kropp varje gång vi separeras. Kapa hellre av mig mina ben, stick en kniv i mig, ta allt jag har.....inget kan göra mer ont än den känslan. 

Så, ni som känner igen er så hoppas jag vara till lite tröst. Vi är många som går igenom och har hårt igenom dessa svåra stunder. Det jag undrar är, kommer vi till ett slut någon gång? Om inte, hur lär jag mig att leva med det här. Den fruktansvärda känslan att det saknas något i mig. Jag blir aldrig hel utan mitt barn. 

Hur hanterar ni andra det?

Ett slag i magen

Jag trodde att när man säger något så menar man det, när man tittar någon i ögonen och säger något så menar man det. Om man inte kan hålla sitt ord bör man tala om det för den personen. Vad händer annars? Hur känns det då och hur påverkas man?
Många funderingar har jag. Känner mig så frustrerad i allt det här som händer. Nu får jag höra att kvinnojouren inte är välkommen längre. Det handlar om integritet säger han. Fnys!!! Tänk om dom aldrig hade varit med vid lämning och hämtning, då hade jag nog blivit anklagad för allt möjligt.
Det är några timmars resväg för hämtning och lämning. Mitt barn somnar i bilen på väg hem till sin pappa. Nu tycker han att jag ska hålla henne vaken hela resan. Han kommer med kritik men inte någon lösning....som ALLTID!!!
Hur är det då med mat känner jag rent spontant. När barnet kommer till mig på fm så har hon hunnit ätit glass och kakor i bilen. Hon är hungrig och äter alltid frukost hos mig. Vad säger det då. Jo att han inte har rutin på att barn behöver mat och näring.Han har aldrig haft det med sitt äldre barn och kommer aldrig ha det heller.
De överdrivna gångerna när han lämnar, tvingar barnet att krama, håller fast som om barnet ska vara borta i flera veckor. Barnet skjuter ifrån sig honom men han håller kvar. Han låter inte barnet gå till mig som hon vill. Likaså när jag lämnar. Hans fru som överdriver när hon säger hej. Jag sa faktiskt till henne en gång att hon ska komma ihåg att barnet är mitt. Men så gör väl en person som kan psykologi. Båda jobbar ju inom det yrket. Blir bara så frustrerad när ingen tror mig. Socialen...my ass!!!!

då var det dags igen

Äntligen fick jag ha min dotter varannan helg. Trodde att det skulle bli lite bättre, men jag trodde fel. Känns inte som om jag kan slappna av.
Jag tror att den största känslan som jag har, som kommer oftast är besvikelse. Jag är så fruktansvärt besviken på han. Allt vi kom överens om gäller inte.

Fick brev från advokaten idag. Nu säger han att när barnet kommer hem på söndagen somnar hon inte förens kl 22 och det påverkar henne på förskolan. Han vill att jag ska hålla henne vaken i bilen i 1 1/2 timme.
Att komma med kritik går bra men att komma med en lösning är svårt. Inga förslag på hur vi ska lösa detta. Jag vet så väl varför. Det är för att han ska ta henne ifrån mig. Det hotet fick jag ganska tidigt när vi separerade.
Jag har haft kvinnojouren med mig vid varje tillfälle då vi möts och det är inte heller passande tycker han. Läkarbesök för min dotter är dom med men det är inte heller bra. Då stör det barnets integritet. Jag måste ha med dom eftersom annars kommer han att hitta något att anmäla mig för. Han kommer komma på något för att förstöra. 
Jag tycker att han är obehaglig. Jag litar inte på honom så vad kan jag göra??

Ska det få vara så att han kan ljuga för soc vid flertal tillfällen, ljuga för barnomsorgen utan konsekvens?
Varför är han trovärdig när jag har bevis från gamla arbetsgivare att han har givit droger till klienter. Varför väger det inget tro?

Jag då, vem säger att jag är trovärdig och en bra mamma? Hur kan jag bevisa det? Ska jag behöva bevisa det? Varför kan inte han bevisa att det är så.
Jag fattar inget. Det jag vet just nu är mina känslor. Dom ljuger aldrig och jag är rädd!!!

Jag är en person som är ärlig och jag är snäll. Jag har varit godtrogen och lite konflikträdd. Nu litar jag inte på människors ord. Jag är en bra mamma. Jag har fina barn som har bra värdegrunder. Jag har varit ensamstående mamma i många år och jag har underbara barn. Jag har klarat mig bra. Men det jag kan säga nu är att jag är rädd! Jag har inte valet längre att bestämma över mitt barn. Nu är det någon annan som bestämmer över hur jag ska vara och göra. Jag måste passa varje steg jag tar, det tar på krafterna.

Jag har haft 3 underbara helger med mitt barn. Men nu kanske det tar slut på grund av att han klagar på att hon är trött när hon kommer hem. Jag litar inte på systemet längre. En gång i tiden gjorde jag det men då hade jag inte heller något med dom att göra. NU....nu känner jag mig maktlös och frustrerad och så fruktansvärt sårad.
Jag känner inget positivt i det som jag går igenom. Inget gott kommer att komma av det. Bara en saknad.

Det blir värre innan det blir bättre....eller

Vilken resa jag gör! Känns som om allt bara blir värre. Och till råga på allt är det mitt fel, allt..... Har jag hört! Tack det hjälper verkligen att få höra det. 

Nää, det är väl bara att skaka av sig orden och hitta tillbaka till den känslan att jag faktiskt gör mitt bästa. Jag försöker hitta lösningar och möjligheter att göra allt mindre olidligt. 

I veckan hände det en sak som tog mig tillbaka i känslor, där jag inte vill vara. Jag känner nu att jag inte orkar skriva om det så jag gör ett nytt inlägg om några dagar och tills dess samlar jag ork att skriva om det. 

Inget blir bättre

Jaha då var det dags igen. Fick inte prata med min dotter idag som det interimistiska beslutet är sagt. Jag har messat och frågat varför utan något svar. Lag vet precis vad som hände/händer. Han vill få bort mig från min dotters liv. Jag är inte viktig. Han har ju en ny relation och hon har barn så då passar jag inte in.
Det skrämmer mig hur jag hör min dotter prata. Hon säger saker som dom har sagt till henne, jag hör att det är en vuxens ord.
Min dotter säger att hon saknar mig. Vill komma hem säger hon. Gör så ont i hjärtat när jag inte kan göra mer.
Blir så j...a förbannat sårad när min dotter kommer i kläm. Bara en sjuk person gör så mot sitt barn.
Saker hon fått från sin bror får hon inte ha hemma hos dom. Kort jag skickar lämnar hon tillbaka. Då är hon 4 år. Hur kan man göra så mot ett barn. Varför kan hon inte få ha saker som påminner henne om sin mamma och bröder hemma???
Kanske ska jag jävlas lite och ge henne ett kort på alla oss att ha på sitt rum. Ja det ska jag fixa.

Ett steg närmare

Ja då har man suttit åter igen med den man som försöker sätta dit mig i en sal med människor som inte vet ett dugg. För myndigheten är jag bara ett namn. Dom vet inget, dom ser en man som är orolig. Han, orolig.... Det är skrattretande. Men jag måste medge att han är en bra skådespelare. Eller så tror han helt allvarligt på det han säger så mycket att han övertygar, i vilket fall så är han en kall människa.
Han sitter där med sin advokat som trycker ner mig. Får mig att gråta. Jag vet att han skulle göra allt för att ta mitt barn.
En av sakerna som sårar mig är att mitt ord inte är värt något. Varför?

Vi har ett interimistisk beslut nu. Mitt barn ska komma varannan lördag hem. Han lämnar jag lämnar. Till en början, sen kommet hon att få sova över. Vi väntar på huvudförhandlingen.
Jag har inga höga förhoppningar att ho får flytta hem. Det är inte vanligt att dom flyttar barn som är inskolade på en förskola. Vad är det för skit snack!! Om ett barn får det bättre hos den ena föräldern borde det inte vara något problem. Men det är normen som jag förstår. Systemet har jag inget tillit till alls!!
Nu får jag träffa mitt barn varannan lördag och det är underbart. Hon säger att hon saknar mig.
Hon säger även andra saker till mig. Som tex att det vi har gett henne i present att ha hos sin pappa, en kudde, får hon inte ha. Dom tog den ifrån henne.
Nej nu rusar det i skallen igen. Ny ska jag sluta skriva och gå till jobbet.

en känsla

En vän sa till mig häromdagen att -förut var du en glad tjej som skrattade mycket. Nu idag är du en tjej som är jämn, inga toppar eller dalar, du är neutral, du bara är.
Jag känner det. Jag är lite likgiltig känner jag och har ingen ork eller kanske lust ska jag säga, att ta tag i saker. Jag glömmer saker som är viktiga att göra och jag drar mig undan för att umgås med människor. Jag drar mig undan från människor eftersom jag inte vill ha frågan -hur är det? Fy f--n vad jag hatar den frågan. Varför måste den ställas? Ser ni inte?
Undra om jag ska sluta ta min medicin som får mig att vara sä här jämn. Varken glad eller ledsen, men nerstämd. Är det bättre att ha toppar och dalar. Frågan jag ställer mig är: orkar jag det?? Orkar jag när jag mår som sämst, när mina ben inte orkar bära mig och jag sjunker ihop på golvet som en blöt trasa. Eller är det bättre att vara jämnt, varken eller.

Jag önskar att myndigheter som är inblandade i mitt liv skulle se mig i vardagen. Då tror jag att dom skulle tänka och tycka annorlunda. De gånger jag varit i rätten är jag inte mig själv. Jag blir nervös och skakar och gråter hela tiden. Påverkar det hur domaren ser mig? Är det bättre att ta lugnande och ha en yttre som är neutral? Jag vet inte, jag vet varken ut eller in nu känns det som. Jag kan inte ta beslut om saker.

Varje dag undrar jag hur en människa kan vara så hemsk och ljuga och vara så falsk. En person som man en gång i tiden tyckt om, vi har tyckt om varandra en gång i tiden. Nu försöker "han" radera mig från mitt barns liv. "Han" har en ny familj och jag ingår inte där alls, inte som hans barns mamma ens. Jag är helt oviktig för honom. Jag  känner en besvikelse över det som har hänt. Hur han har gjort med allt. Hans lögner och hur han har gått bakom min rygg men till mitt ansikte säger han annat. Han flyttade med dottern utan min underskrift, han fick in barnet på dagis utan min underskrift. Han talade inte ens om att han skulle flytta. Han ljög för barnomsorgen och sa saker men dom kollade inte upp det med mig. Dom ringde aldrig till mig för att kolla. Tjänstefel eller!!!Det verkar helt ok att göra så. Då kan jag undra vad gemensam vårdnad står för!! Vad håller våra myndigheter på med kan jag undra!!
Jag har tänkt många gånger att jag ska åka och hämta hem mitt barn. Men tanken på vad han kan göra mot mig då är skrämmande. Jag har inget att stå emot med eftersom han har fått myndigheten på sin sida, då är jag körd.

I allt det här så har jag ingen kontakt med min bror. Orsaken, "han" har sagt saker som min bror tror på och då anmäler mig till socialen. Min egna bror anmäler mig utan att ha pratat med mig. Hur kan man göra så mot en familjemedlem! Det var som ett slag i magen. Då förstod jag att "han" kan säga vad som helst till alla  och ingen ifrågasätter det.
Är vi så lättlurade, vi människor. Varför ifrågasätter vi inte saker som verkar konstiga. Varför tror vi på en sida bara. Finns det inte två sidor? Måste man ha gått igenom vissa saker, blivit bedragen och lurad för att förstå att allt är inte alltid som en person säger.
Nej nu snurrar det i huvudet och jag får inte till orden som jag vill. Skriver mer snart igen.

frustrerad

Hur mycket kan jag grubbla, hur mycket kan jag prata med andra i mitt huvud. Hur mycket kan jag känna? Hur mycket orkar jag känna! När tar det slut? Tar det någonsin slut?
Snacka om mycket som snurrar i mitt huvud.
Orättvisan ligger nära på ytan i känslor. Mitt barn saknar sin mamma och syskon men får inte prata med oss när hon vill, hon får inte träffa oss när hon vill. Hur kan det vara det bästa för henne.
Jag tänker så mycket på det ibland så jag blir tokig. Jag blir ledsen för mina barns skull.

vad gör soc!!

Mina barn är mitt allt. Jag har så fina barn och vi är en nära familj. Jag kunde aldrig ens fantisera ihop min situation förr. Det fanns liksom inte på världskartan att människor gick igenom sånt här. Erfarenheter gör en rikare och förhoppningsvis lär man sig något. Jag kan ofta undra vad jag ska lära mig av det här. Jag har aldrig misskött mina barn, jag uppfostrar dom att visa respekt för andra att vara ärlig och att prata om saker. Jag är (var) en öppen människa och vill att mina barn ska vara det. Jag försöker lära dom att inte döma andra så snabbt. Ge andra en chans att förklara sig och ställa till rätta om det blivit fel.
Jag vet inte vad meningen med att gå igenom det här ska vara. Att inte få bestämma över mitt liv längre och att inte få träffa mitt barn när vi vill. Vad är meningen med det!! Kankse ska jag lära mig att inte vara så naiv. Kanske ska jag lära mig att våga stå upp för mig mer. Hur mycket jag än tänker så kommer jag faktiskt inte på vad meningen är.
Jag känner i min själ att det här är fel. En person kan inte få komma med lögner och påhitt så lätt. Hur kan myndigheter som socialen (som ska vara utbildade att hjälpa människor) få dömma oss på det här viset. Vi som vågar säga emot och ifrågasätta. Så här är det: vi ska vara hjälplösa, men inte för hjälplösa, vi ska vara starka, men inte för starka. Vi får INTE ifrågasätta.
Jag tänker ofta och mycket på saker som är fel (i mina ögon och andras i samma situation) med myndigheter. Speciellt socialen, är jag besviken på. Jag hade ingen aning att dom jobbade och var som dom är. Om man inte pratar deras "språk" är man körd!! Om man uttrycker sig lite annorlunda tolkar dom det som dom vill.
Tänk att få starta en organisation som  jobbar med att hjälpa andra. Istället för att bli nedtryckt så försöker man hitta lösningar på problemet. Finns det sånna organisationer?
Tänk att kunna gå till en person som genuint vill hjälpa dig i din situation och inte bara jobbar inanför ramarna som en robot.
Socialen kommer aldrig med en lösning, dom förväntar sig att Du ska komma med en lösning själv för dom kan inte eller får inte lösa ditt problem.
Jag har gråtit mig till sömns, grubblat mig helt tokig när det kommer till socialens agerande. Dom har kommit bort från grunden till varför dom startades tycker jag.
Där jobbar personer som är runt 20år med ingen erfarenhet av livet eller ens egna barn. Blir alla hjärntvättade där eller.....alla pratar lika dant och dömer en lika dant. Jag tycker det är skrämmande.

Så, nu har jag fått avreagera mig lite på soc.

Bakgrund 1

Jag valde att flytta ut från huset. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte tjata till mig att han skulle bry sig om barn, hem mm.
Jag hade startat eget och orkade inte hans efterhängsenhet, hur han kollade upp mig hela tiden. Han var van att jag var hemma jämt och nu när jag gjorde något "eget" hade han svårt att acceptera det. Jag fick ofta ta med mig barnen till jobbet när han hade bokat in annat utan att kolla med mig. Han var alltid mer viktig.
Jag ville inte flytta dottern från den dagmamma hon hade så jag åkte varannan vecka och hämtade och lämnade. Vi var överrens om att det var för det bästa. Sen kom en period då tiderna inte funkade att ha varannan vecka för mig och då frågade jag om jag kunde ta varannan helg. Varannan helg för att han också skulle ha helg med dottern och inte bara vardag. Det var helt ok sa han och vi var överrens att när det gick skulle vi byta tillbaka till varannan vecka.
Hur fel hade jag. Jag ångrar mig så mycket idag att jag gjorde så, att jag litade på honom. Det blev värre och värre. Han träffade en ny som flyttade in i huset, sen var han otrogen mot henne och blev tillsammans med någon annan.
Jag fick höra att han inte tog hand om dottern oredentligt och jag ringde soc eftersom jag visste att han brukade droger. Man har hittat starka tabletter i hans bil som han förklarar att det är från jobbet och ska kasseras. Socialen, ja vad ska man säga. Dom har inte gjort ett enda dugg. Dom tog hans sida. Jag har visat ett skriftligt intyg från 2 olika arbetsgivare där han fick sparken för att han inte skötte sig och i en av dom handlade det om droger. Socialen sa att det går inte att bevisa.
Dagen kom då jag sa att vi kan gå tillbaka till varannan vecka. Han gick inte med på det och sa nej. Jag frågade varför och då säger han så nonchalant att han inte vill det. Jag vågade inte åka och hämta henne för då vet jag inte vad han hade gjort.
En dag kom ett kuvert från kommunen där dottern bor, med en uppsägning på barnomsorgen. Han skulle flytta!! Inte ett ljud till mig om det. Än idag har jag inte skrivit på några som helst papper. Jag har bråkat med barnomsorgen ang detta men jag kommer ingen vart. Han flyttade 11/2 timme bort från mig och sina syskon. Jag vet inte hur ofta och många gånger jag har tagit upp det med honom men jag får alltid samma svar, ett kyligt: du kan alltid flytta närmare. Han tycker att han har all rätt att flytta utan att säga till.
Så här håller det på, han gör saker utan att informera mig.
Jag träffade en kille. Det var absolut inte meningen att jag skulle ha någon annan i mitt liv, jag hade ett jobb och mina barn och där ville jag vara ett tag. Men så kom den här mannen in i mitt liv. Han har suttit inne i fängelse. Världens snällaste kille. Jag ville inte att dotterns pappa skulle få reda på det av någon annan så jag berättade för honom. Det var inga problem alla sa han. Han litade på mitt omdöme. Döm till min förvåning när jag får ett brev hem där han stämmer mig för ensam vårdnad. Han håller dottern ifrån mig och jag får inte åka till förskolan för då hämtar han henne tidigare. Han gömde henne någonstans när han åkte utomlands i 2 veckor. Han sa till socialen att han skulle till annan ort i 2 veckor. När jag sen påpekar det för soc bryr dom sig inte. ALLT är mitt eget fel säger hans advokat.
Det som sårar mig är att jag har litat på honom, på att han står för det han säger. Det känns som om jag har blivit så förd bakom ljuset av honom och en sak har jag lärt mig om honom och det är att ALDRIG lita på ett ord han säger. SÅ mycket som han har ljugit för de flesta vet jag idag att han inte säger sanningen till någon. Jag tycker så synd om hans fru i dag. Hon har ingen aning vem han är.
I dagsläget träffar jag min dotter varannan söndag tack vare att han måste ha sagt något till soc och tingsrätten som får dom att tro att jag är farlig för min dotter.- Men jag är en bra mamma, säger han och det som är problemet är killen jag träffade. Jag träffar inte längre den mannen men det spelar ingen roll för han tror mig ialla fall inte. Jag har blivit polisanmäld för ett sår på min dotter. Han frågade inte mig om det utan valde en annan väg att se till att min chans att få dottern minimiseras. Jag har blivit så fruktansvärt kränkt av hans anklagelser. Att det kommer 3 poliser för att hämta mig på jobbet är helt surealistiskt.
Han fick min bror att vända sig emot mig och anmäla mig till socialen. Tack och lov såg dom att mina barn har det bra.
Att inte bli trodd är en av det värsta känslorna jag varit med om. Att en person kan skada en annan på sånt sätt är för mig helt....ja jag finner inga ord. Om man har varit med om det förstår man känslan.
Idag just nu mår jag pest. Jag har ont i själen av saknad. Jag får varje dag bygga upp mig igen. Jag ska orka jobba, ta hand om de andra barnen och mig själv. Hur mycket ska jag behöva orka!

Saknar

Ni som går igenom eller har gått igenom känner nog igen er när jag säger: ångest, tomhet, tårar, maktlöshet, skakningar,beslutångest.
Så vaknar jag upp och känner nästan varje dag......även idag. Tårarna är nära och saknaden, ja den här j-a känslan att inte vara hel. Frustrationen över myndigheternas okunskap.
Jag ska berätta hur min relation med min dotter ser ut nu och har gjort i nästan 2 år.
Jag och mina andra barn åker flera mil varannan söndag till något som heter umgängesstöd. Vi är där 3 timmar och umgås. Jag får ringa min dotter 2 ggr/veckan på utsatta dagar.
Jag har aldrig någonsin känt mig så kränkt. Min dotter saknar mig och säger det till mig. Och vad kan jag göra!! Inget!!!! Jag bestämmer inte längre över mitt liv. Jag kan inte längre träffa eller prata med mitt barn när jag vill. Något som barnet har rätt till!
Ingen tänker på syskonen, hur det påverkar dom, deras relation.
Allt detta och mycket mer är det 1 enda person som har lyckats med. Med lögner!!! HUR är det möjligt.

Bakgrund

Tiden innan jag träffade "han" var jag en social och glad tjej. Lite konflikt rädd var jag nog men jag litade på människor och trodde inte eller rättare sagt så hade jag ingen erfarenhet av att människor kunde vara som "han".
Vi träffades för första gången i Uppsala. "Han" är trevlig, känns som en lugn kille." Han" bor och jobbar i en annan stad och har sitt barn (då 2år) varannan vecka.
Det var inte så långt in i förhållandet som det kom upp saker som fick mig att undra, men jag frågade aldrig om händelserna. Jag tänkte att jag inte kunde lägga mig i hur "han" uppfostrade sitt barn. Ännu lite längre in i förhållandet märkte jag hur lite tid och engagemang "han" hade för sin dotter. Hon åt endast sötsaker som kex. Jag försökte vara så smidig jag kunde och frågade varför hon inte äter mat. Svaret jag fick var "hon vill inte äta mat". Jag kände att jag måste få honom att se att hon visst vill ha mat och började laga mat när jag var där. Klart att dottern ville äta, hon älskade mat.
"Han" flyttade hem till mig så småningom. "Han" nöjde sig med att ha dottern varannan helg. Efter 2år blev vi gravida och vår dotter föddes 08.
"Han" sportade och var domare och började att ta åt sig fler matcher utan att kolla med mig. Jag var hemma med barnen inklusive "hans" dotter och när jag frågade honom om det fick jag inget svar. Alltid undvek han mina frågor.
Någonstans i mig kände jag att det var något som var fel men jag sköt undan den känslan hela tiden. Jobb som han slutade på helt plötsligt, klienter som bodde hos oss utan att papper skrevs på.
I över 1 år försökte jag prata med honom om hur jag kände i vårt förhållande och varje gång sa han att han skulle tänka på det och ändrade sig i 2 veckor, sen var beteendet tillbaka. Den dagen jag berättade att jag ville separera ändrade han beteende och blev besatt. Han sökte upp mig på jobbet, åkte runt i den staden och letade efter mig. Sa att vi måste berätta allt för varandra och vara öppna och ärliga.
Jag tyckte hans beteende var lite läskigt men trodde på det han sa och trodde att det skulle funka åt båda hållen.
Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla....

Ett första inlägg

Hej, ja mitt första inlägg....skrämmande att jag ska "lägga ut" mitt liv som det ser ut nu här för alla att läsa. Så varför gör jag det då? Varför vill jag att alla ska kunna läsa om mitt liv.
Många människor, både män och kvinnor är i min situation eller har varit. Så få vet om att detta händer. Så få vet om hur socialen arbetar och hur dom bemöter oss, som kämpar och ifrågasätter. Ofta om man har hört eller sett något om familjer eller om socialen handlar det om någon som man inte känner så väl, någon på håll, som tex på tv. Men jag skulle vilja ta det en liten bit närmare. Jag vill att människor ska få upp ögonen för att detta som händer oss är verklighet och att barn blir satta i mitten av vuxna som bråkar. Jag vill inte att människor ska vara rädda för att fråga saker om sånna här situationer. Jag vill att människor visar medmänsklighet och stöttar varandra. Var inte rädd för att bry dig!

Jag vill också få upp ögonen på hur myndigheter arbetar, hur jag har blivit behandlad. Jag är medveten om att alla inte blivit lika behandlad som jag och inte tycker som jag men då vill jag påminna att många har blivit fruktansvärt illa bemötta och behandlade hos myndigheter. DET vill jag ska komma fram.

Jag kommer att skriva om känslor, funderingar och frustration mm. Jag kommer att berätta om hur det påverkar mig i mitt liv, min vardag.

Jag hoppas att du vill följa mig och om du undrar något så fråga.