Ett slag i magen

Jag trodde att när man säger något så menar man det, när man tittar någon i ögonen och säger något så menar man det. Om man inte kan hålla sitt ord bör man tala om det för den personen. Vad händer annars? Hur känns det då och hur påverkas man?
Många funderingar har jag. Känner mig så frustrerad i allt det här som händer. Nu får jag höra att kvinnojouren inte är välkommen längre. Det handlar om integritet säger han. Fnys!!! Tänk om dom aldrig hade varit med vid lämning och hämtning, då hade jag nog blivit anklagad för allt möjligt.
Det är några timmars resväg för hämtning och lämning. Mitt barn somnar i bilen på väg hem till sin pappa. Nu tycker han att jag ska hålla henne vaken hela resan. Han kommer med kritik men inte någon lösning....som ALLTID!!!
Hur är det då med mat känner jag rent spontant. När barnet kommer till mig på fm så har hon hunnit ätit glass och kakor i bilen. Hon är hungrig och äter alltid frukost hos mig. Vad säger det då. Jo att han inte har rutin på att barn behöver mat och näring.Han har aldrig haft det med sitt äldre barn och kommer aldrig ha det heller.
De överdrivna gångerna när han lämnar, tvingar barnet att krama, håller fast som om barnet ska vara borta i flera veckor. Barnet skjuter ifrån sig honom men han håller kvar. Han låter inte barnet gå till mig som hon vill. Likaså när jag lämnar. Hans fru som överdriver när hon säger hej. Jag sa faktiskt till henne en gång att hon ska komma ihåg att barnet är mitt. Men så gör väl en person som kan psykologi. Båda jobbar ju inom det yrket. Blir bara så frustrerad när ingen tror mig. Socialen...my ass!!!!

då var det dags igen

Äntligen fick jag ha min dotter varannan helg. Trodde att det skulle bli lite bättre, men jag trodde fel. Känns inte som om jag kan slappna av.
Jag tror att den största känslan som jag har, som kommer oftast är besvikelse. Jag är så fruktansvärt besviken på han. Allt vi kom överens om gäller inte.

Fick brev från advokaten idag. Nu säger han att när barnet kommer hem på söndagen somnar hon inte förens kl 22 och det påverkar henne på förskolan. Han vill att jag ska hålla henne vaken i bilen i 1 1/2 timme.
Att komma med kritik går bra men att komma med en lösning är svårt. Inga förslag på hur vi ska lösa detta. Jag vet så väl varför. Det är för att han ska ta henne ifrån mig. Det hotet fick jag ganska tidigt när vi separerade.
Jag har haft kvinnojouren med mig vid varje tillfälle då vi möts och det är inte heller passande tycker han. Läkarbesök för min dotter är dom med men det är inte heller bra. Då stör det barnets integritet. Jag måste ha med dom eftersom annars kommer han att hitta något att anmäla mig för. Han kommer komma på något för att förstöra. 
Jag tycker att han är obehaglig. Jag litar inte på honom så vad kan jag göra??

Ska det få vara så att han kan ljuga för soc vid flertal tillfällen, ljuga för barnomsorgen utan konsekvens?
Varför är han trovärdig när jag har bevis från gamla arbetsgivare att han har givit droger till klienter. Varför väger det inget tro?

Jag då, vem säger att jag är trovärdig och en bra mamma? Hur kan jag bevisa det? Ska jag behöva bevisa det? Varför kan inte han bevisa att det är så.
Jag fattar inget. Det jag vet just nu är mina känslor. Dom ljuger aldrig och jag är rädd!!!

Jag är en person som är ärlig och jag är snäll. Jag har varit godtrogen och lite konflikträdd. Nu litar jag inte på människors ord. Jag är en bra mamma. Jag har fina barn som har bra värdegrunder. Jag har varit ensamstående mamma i många år och jag har underbara barn. Jag har klarat mig bra. Men det jag kan säga nu är att jag är rädd! Jag har inte valet längre att bestämma över mitt barn. Nu är det någon annan som bestämmer över hur jag ska vara och göra. Jag måste passa varje steg jag tar, det tar på krafterna.

Jag har haft 3 underbara helger med mitt barn. Men nu kanske det tar slut på grund av att han klagar på att hon är trött när hon kommer hem. Jag litar inte på systemet längre. En gång i tiden gjorde jag det men då hade jag inte heller något med dom att göra. NU....nu känner jag mig maktlös och frustrerad och så fruktansvärt sårad.
Jag känner inget positivt i det som jag går igenom. Inget gott kommer att komma av det. Bara en saknad.

Det blir värre innan det blir bättre....eller

Vilken resa jag gör! Känns som om allt bara blir värre. Och till råga på allt är det mitt fel, allt..... Har jag hört! Tack det hjälper verkligen att få höra det. 

Nää, det är väl bara att skaka av sig orden och hitta tillbaka till den känslan att jag faktiskt gör mitt bästa. Jag försöker hitta lösningar och möjligheter att göra allt mindre olidligt. 

I veckan hände det en sak som tog mig tillbaka i känslor, där jag inte vill vara. Jag känner nu att jag inte orkar skriva om det så jag gör ett nytt inlägg om några dagar och tills dess samlar jag ork att skriva om det. 

Inget blir bättre

Jaha då var det dags igen. Fick inte prata med min dotter idag som det interimistiska beslutet är sagt. Jag har messat och frågat varför utan något svar. Lag vet precis vad som hände/händer. Han vill få bort mig från min dotters liv. Jag är inte viktig. Han har ju en ny relation och hon har barn så då passar jag inte in.
Det skrämmer mig hur jag hör min dotter prata. Hon säger saker som dom har sagt till henne, jag hör att det är en vuxens ord.
Min dotter säger att hon saknar mig. Vill komma hem säger hon. Gör så ont i hjärtat när jag inte kan göra mer.
Blir så j...a förbannat sårad när min dotter kommer i kläm. Bara en sjuk person gör så mot sitt barn.
Saker hon fått från sin bror får hon inte ha hemma hos dom. Kort jag skickar lämnar hon tillbaka. Då är hon 4 år. Hur kan man göra så mot ett barn. Varför kan hon inte få ha saker som påminner henne om sin mamma och bröder hemma???
Kanske ska jag jävlas lite och ge henne ett kort på alla oss att ha på sitt rum. Ja det ska jag fixa.