Äntligen fick jag ha min dotter varannan helg. Trodde att det skulle bli lite bättre, men jag trodde fel. Känns inte som om jag kan slappna av.
Jag tror att den största känslan som jag har, som kommer oftast är besvikelse. Jag är så fruktansvärt besviken på han. Allt vi kom överens om gäller inte.
Fick brev från advokaten idag. Nu säger han att när barnet kommer hem på söndagen somnar hon inte förens kl 22 och det påverkar henne på förskolan. Han vill att jag ska hålla henne vaken i bilen i 1 1/2 timme.
Att komma med kritik går bra men att komma med en lösning är svårt. Inga förslag på hur vi ska lösa detta. Jag vet så väl varför. Det är för att han ska ta henne ifrån mig. Det hotet fick jag ganska tidigt när vi separerade.
Jag har haft kvinnojouren med mig vid varje tillfälle då vi möts och det är inte heller passande tycker han. Läkarbesök för min dotter är dom med men det är inte heller bra. Då stör det barnets integritet. Jag måste ha med dom eftersom annars kommer han att hitta något att anmäla mig för. Han kommer komma på något för att förstöra.
Jag tycker att han är obehaglig. Jag litar inte på honom så vad kan jag göra??
Ska det få vara så att han kan ljuga för soc vid flertal tillfällen, ljuga för barnomsorgen utan konsekvens?
Varför är han trovärdig när jag har bevis från gamla arbetsgivare att han har givit droger till klienter. Varför väger det inget tro?
Jag då, vem säger att jag är trovärdig och en bra mamma? Hur kan jag bevisa det? Ska jag behöva bevisa det? Varför kan inte han bevisa att det är så.
Jag fattar inget. Det jag vet just nu är mina känslor. Dom ljuger aldrig och jag är rädd!!!
Jag är en person som är ärlig och jag är snäll. Jag har varit godtrogen och lite konflikträdd. Nu litar jag inte på människors ord. Jag är en bra mamma. Jag har fina barn som har bra värdegrunder. Jag har varit ensamstående mamma i många år och jag har underbara barn. Jag har klarat mig bra. Men det jag kan säga nu är att jag är rädd! Jag har inte valet längre att bestämma över mitt barn. Nu är det någon annan som bestämmer över hur jag ska vara och göra. Jag måste passa varje steg jag tar, det tar på krafterna.
Jag har haft 3 underbara helger med mitt barn. Men nu kanske det tar slut på grund av att han klagar på att hon är trött när hon kommer hem. Jag litar inte på systemet längre. En gång i tiden gjorde jag det men då hade jag inte heller något med dom att göra. NU....nu känner jag mig maktlös och frustrerad och så fruktansvärt sårad.
Jag känner inget positivt i det som jag går igenom. Inget gott kommer att komma av det. Bara en saknad.
Du ska veta att jag känner med dig. Har läst en hel del av det du har skrivit. Är med i en situation är det har varit mycket maktspel, barn används som shackspel mot en..Och ja jag gråter, gråter för att det finns fler underbart folk där ute, som har det lika illa som jag, gråter för alla dessa barn som hamnar i det här..Har inte läst allt ännu, men skulle vilja hålla kontakt med dig...om du vill? Är i en situation där jag kommer att ge upp, och låta det som sker ske...Man blir inte lyckligare när man måste ut i krig varje dag, har insett det nu! Kram
SvaraRadera