Bakgrund 1

Jag valde att flytta ut från huset. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte tjata till mig att han skulle bry sig om barn, hem mm.
Jag hade startat eget och orkade inte hans efterhängsenhet, hur han kollade upp mig hela tiden. Han var van att jag var hemma jämt och nu när jag gjorde något "eget" hade han svårt att acceptera det. Jag fick ofta ta med mig barnen till jobbet när han hade bokat in annat utan att kolla med mig. Han var alltid mer viktig.
Jag ville inte flytta dottern från den dagmamma hon hade så jag åkte varannan vecka och hämtade och lämnade. Vi var överrens om att det var för det bästa. Sen kom en period då tiderna inte funkade att ha varannan vecka för mig och då frågade jag om jag kunde ta varannan helg. Varannan helg för att han också skulle ha helg med dottern och inte bara vardag. Det var helt ok sa han och vi var överrens att när det gick skulle vi byta tillbaka till varannan vecka.
Hur fel hade jag. Jag ångrar mig så mycket idag att jag gjorde så, att jag litade på honom. Det blev värre och värre. Han träffade en ny som flyttade in i huset, sen var han otrogen mot henne och blev tillsammans med någon annan.
Jag fick höra att han inte tog hand om dottern oredentligt och jag ringde soc eftersom jag visste att han brukade droger. Man har hittat starka tabletter i hans bil som han förklarar att det är från jobbet och ska kasseras. Socialen, ja vad ska man säga. Dom har inte gjort ett enda dugg. Dom tog hans sida. Jag har visat ett skriftligt intyg från 2 olika arbetsgivare där han fick sparken för att han inte skötte sig och i en av dom handlade det om droger. Socialen sa att det går inte att bevisa.
Dagen kom då jag sa att vi kan gå tillbaka till varannan vecka. Han gick inte med på det och sa nej. Jag frågade varför och då säger han så nonchalant att han inte vill det. Jag vågade inte åka och hämta henne för då vet jag inte vad han hade gjort.
En dag kom ett kuvert från kommunen där dottern bor, med en uppsägning på barnomsorgen. Han skulle flytta!! Inte ett ljud till mig om det. Än idag har jag inte skrivit på några som helst papper. Jag har bråkat med barnomsorgen ang detta men jag kommer ingen vart. Han flyttade 11/2 timme bort från mig och sina syskon. Jag vet inte hur ofta och många gånger jag har tagit upp det med honom men jag får alltid samma svar, ett kyligt: du kan alltid flytta närmare. Han tycker att han har all rätt att flytta utan att säga till.
Så här håller det på, han gör saker utan att informera mig.
Jag träffade en kille. Det var absolut inte meningen att jag skulle ha någon annan i mitt liv, jag hade ett jobb och mina barn och där ville jag vara ett tag. Men så kom den här mannen in i mitt liv. Han har suttit inne i fängelse. Världens snällaste kille. Jag ville inte att dotterns pappa skulle få reda på det av någon annan så jag berättade för honom. Det var inga problem alla sa han. Han litade på mitt omdöme. Döm till min förvåning när jag får ett brev hem där han stämmer mig för ensam vårdnad. Han håller dottern ifrån mig och jag får inte åka till förskolan för då hämtar han henne tidigare. Han gömde henne någonstans när han åkte utomlands i 2 veckor. Han sa till socialen att han skulle till annan ort i 2 veckor. När jag sen påpekar det för soc bryr dom sig inte. ALLT är mitt eget fel säger hans advokat.
Det som sårar mig är att jag har litat på honom, på att han står för det han säger. Det känns som om jag har blivit så förd bakom ljuset av honom och en sak har jag lärt mig om honom och det är att ALDRIG lita på ett ord han säger. SÅ mycket som han har ljugit för de flesta vet jag idag att han inte säger sanningen till någon. Jag tycker så synd om hans fru i dag. Hon har ingen aning vem han är.
I dagsläget träffar jag min dotter varannan söndag tack vare att han måste ha sagt något till soc och tingsrätten som får dom att tro att jag är farlig för min dotter.- Men jag är en bra mamma, säger han och det som är problemet är killen jag träffade. Jag träffar inte längre den mannen men det spelar ingen roll för han tror mig ialla fall inte. Jag har blivit polisanmäld för ett sår på min dotter. Han frågade inte mig om det utan valde en annan väg att se till att min chans att få dottern minimiseras. Jag har blivit så fruktansvärt kränkt av hans anklagelser. Att det kommer 3 poliser för att hämta mig på jobbet är helt surealistiskt.
Han fick min bror att vända sig emot mig och anmäla mig till socialen. Tack och lov såg dom att mina barn har det bra.
Att inte bli trodd är en av det värsta känslorna jag varit med om. Att en person kan skada en annan på sånt sätt är för mig helt....ja jag finner inga ord. Om man har varit med om det förstår man känslan.
Idag just nu mår jag pest. Jag har ont i själen av saknad. Jag får varje dag bygga upp mig igen. Jag ska orka jobba, ta hand om de andra barnen och mig själv. Hur mycket ska jag behöva orka!