Men sanningen är den att jag inte FÅR leva mitt liv som jag önskar. De som säger detta är myndigheterna. Ja, Sveriges myndigheter. Vilket underbart land vi lever i. Hemskt ledsen, men på fler negativa punkter än positiva (som jag varit med om) håller jag inte med.
Jag lever inte till mitt fulla. Jag lever i en halv värld. Jag är inte hel.
Det är svårt att tänka sig in i för en utomstående, ännu svårare att få de kännslor som känns. Den dagliga känslan att jag lever inte till mitt yttersta som jag så gärna vill.
Jag vill älska den jag älskar, jag vill få leva med den jag älskar.
Tänk er att någon annan styr ert liv. Så ser mitt liv ut just nu.
Att leva dagligen i några veckor med att få höra att "man" inte vet vart min dotter är. Soc kan inte göra något. Polisanmälan om egenmäktighet med barn läggs ner. "Hon är ju hemma nu" fick jag höra.
Att dagligen prata med soc som inte har ett intresse av att ta reda på vart barnet är.
Att behöva slåss mot sitt extra tufft, men att slåss mot en myndighet som inte behöver ta personligt ansvar är förödande.
Tänk att varje dag gråta dig till söms. Att varje dag känna att du bryts ner. Att känna varje dag ett tryck över bröstet. Att åka in och ut på akuten med smärtor.
Vad händer med en människa som varje dag har en inre stress?
Depression händer. Ingen utomstående ser. Men inom mig är jag trasig.
Visst, rättegången är klar. Varannan helg delade lov. Nu kan han inte jävlas mer, eller!!
Mail, sms får jag. Tro inte det är snälla saker, nej liite mer han han nog jävlas.
Jag känner mig osynlig och fruktansvärt ensam. Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska jag komma vidare. Min kropp värker varje dag. Vad är fel? I flera år har jag gått i detta helvete, min kropp säger till nu, mitt psyke säger till nu. Vill bara sova och gömma mig.
Känner mig ensam.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar