Varför får man inte säga sanningen? Varför, i rätten får man inte lägga fram sin besvikelse och sina bevis på att kommunikationen från den andra partern inte existerar, nej då kastar man smuts och är en dålig förälder.
Varför får vi inte själva berätta hur det egentligen är. Hur vi har mått och mår.
Jag kan aldrig tänka mig att någons historia kan ta så lite tid som några veckor att berätta. Jag menar, om mna ska gå till botten med vad som har hänt och händer tar det tid.
Varför är det så svårt.
När jag var i rätten ville jag prata. Jag ville att domaren och nämndemännen skulle få höra mina ord. Men så gör man tydligen inte. Jag måste lita på att min advokat "tar mina ord".
Jag hade en jätte bra advokat, till slut. Till slut säger jag för att den första jag hade var usel. Hon hade inget intresse alls. Jag fick träffa min dotter med umgängesträff. Alltså inte vara själv med henne. 3 timmar hade vi tillsammans. På vilka grunder undrar jag. Så duktig var min advokat!!
Advokater, har jag fått erfara vill inte ta i sånna fall som mitt. Många har sett för många barn fara illa och orkar inte se mer. När jag fick höra det blev jag så ledsen. Stackars advokat. För hur mycket ska man orka. Att "slåss" mot myndigheterna är tufft, ja rent ut sagt så är det förjävligt.
Dom tar aldrig ansvar, vare sig det handlar om kommunens förskolor eller soc eller annan myndighet. Det finns ingen som tar ansvar. Nej lägg hellre över det på någon annan. Vad är det där jäkla myndigheterna bra för undrar jag ibland.
Jag är frustrerad. Jag vill göra något av min erfarenhet. Jag vill ställa mig upp med tusen andra människor och säga att NU är det nog.
Barnen kan omöjligen få genomlida vad vi vuxna väljer. HUR kan man som förälder använda barnen. Då tror jag att man inte är vid sinna sinnens fulla bruk.
Det är klart att man kanske är besviken om man blir lämnad och har en period där man är motsträvig. Men om man HELA tiden är det! Då är man sjuk!!
Jag får sms och nu mail på vad jag ska göra och inte göra från mitt ex. Vad hände med kommunikation. Vad hände med artighet. Vad hände med att ta sitt ansvar för sitt barn?
Jag får inte tvätta barnets kläder, jag får inte köpa hårsnoddar och ha i väskan i fall den hon har i håret kommer bort, jag måste sätta upp hennes hår på förskolan (om det är utedag och dottern inte vill ha tofs under mössan får jag inte ta ur tofsen, och OM jag gör det ska jag se till att håret sätts upp igen). Jag är inte ens där då.
Så här kommer det att hålla på tills någon sätter ner foten och den någon MÅSTE vara en myndighet. Varför kan inte vi som här det så här få ett slut. Det är så jävla jobbigt att få sms men aldrig få kontakt och kunna prata. Enbart ska vi lyda!!
Nej tack, jag vägrar leva såhär. En vacker dag......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar